skräckblandad förtjusning

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ska ta mig an kvällens uppgift. Jag ska köra sporthoj för första gången på sådär, 17-18 år. Dessutom en ganska lång tripp. Visst har jag kört hoj sedan dess, allra senast för några dagar sedan precis innan min egen såldes, men inte något som de kraftpaket jag ska sätta mig på ikväll, så visst pirrar det lite.

Det är, måste jag erkänna, lite spännande samtidigt som det finns ett uns av oro. Hur är vädret? är det mycket trafik? Hur är hojen att hantera? Blir jag återigen 20 år och orädd? Jag som inte ens åker radiobil på Gröna Lund längre.

Det ekar ett talesätt i bakhuvudet. Något om att man blir klokare, mer försiktig och omdömesgill ju äldre man blir. Hoppas att det gäller även när det ska gränslas 130? hästkrafter och utmärkt väghållning.

Är Alliansen emot sociala investeringar?

Igår var det en spännande debatt i kommunfullmäktige. Vi hade möjlighet att fatta beslut om att avsätta pengar i en social investeringsfond. Alliansen ville dock annat och tvingade fram en återremiss. Synd.

Poängen med en social investeringsfond är att göra det vi alltid talar om. Nämnligen se till att arbeta med tidiga och förebyggande insatser. Dvs. vi gör insatser nu som betalar sig i bättre hälsa och mindre utslagning längre fram. Det ger på sikt även en ekonomisk vinst för kommunen. Alla partier pratar om det. Men när S, V och Mp ville göra något ställde sig alliansen vid sidan av.

Argumenten var få och tvetydiga. Några tyckte det var för dåligt underlag och visst kunde det varit bättre men som politiker måste man ibland våga fatta beslut om vart vi vill. Syftet med fonden har varit tydligt för de som lyssnat. Det är inte politikernas uppgift att i detalj tala om var pengarna ska gå. Vi ska sätta ramar.

Andra allianspolitiker tyckte det var konstigt att ta pengar som inte används och använda till detta. De skulle istället gå till snöröjning. Enligt min mening är det märkligt att Alliansen vill lägga pengar på det istället för förebyggande insatser för barn och unga. Visst behövs det snöröjning, men den är vad jag förstått redan finansierad. Det är snarare ett utslag av hur alliansen väljer att prioritera.

Några allianspolitiker tyckte att vi redan gör en massa förebyggande insatser och att vi därför kan avstå. Märkligt. Ser de inte de bekymmer många Norrköpingsbor har. Det är klart att vi gör en massa bra saker. Till och med väldigt mycket men hade vi gjort tillräckligt skulle vi inte ha de kostnader vi har för ex. socialnämnden. Vi behöver göra mer.

Jag har svårt att se annat än att Alliansen är emot förslaget om en social investeringsfond.

Kreativitet och glädje

För ett par dagar sedan samlades ett 30-tal av alla de sossar som kandiderar till olika kommunfullmäktigeförsamlingar. Från Norrköping var det tio som var där. Dagen innan hade s i Norrköping årsmöte. Jag måste säga att det var en fantastisk helg. Tänk all den kreativitet och glädje som vi tillsammans kanaliserar genom politiken.

Det är det som gör politiken så kul. Att vi tillsammans, med olika utgångspunkter, både formar politiken men också tillåter oss att ha roligt tillsammans. Att vi seriöst diskuterar problem i samhället samtidigt som vi kan bjuda på oss själva. Det skapar en miljö där vi kan vara kreativa och våga prova argument och idéer.

Den glädje, kreativitet och lust att vinna val som finns i vårt parti ska vi ta till vara. Gör vi det kan högern se sig om efter makten.

Skäms Husmark Pehrsson

Hej.

Har upptäckt detta med att blogga och dessutom nu förstått hur man ska göra för att lyckas. Det var ju inte så svårt när man väl satte sig.

Det som däremot är svårt är att möta människor som drabbas av de regler regingen infört i trygghetssystemen. Inte därför att jag är rädd för att möte dem utan därför att man känner sig maktlös. Men framförallt för att man ser den förtvivlan som de känner. Den frustration och uppgivenhet som många känner efter att ha tappat allt. Från att ha arbetat ett helt liv till att nu kastas ut med badvattnet. Det känns rent ut sagt förjävligt.

Jag träffade idag en kvinna som jag pratat med till och från under de senaste åren. Hon hade under hösten hittat rätt med hjälp av en insats från AF och kommunen, jag pratade med henne då och hon var uppriktigt glad, rent av lycklig. Månaden efter får hon besked från försäkringskassan att hon inte får den ersättning hon trodde sig få. Hon var hänvisad till försörjningsstöd och insatsen avbröts. Den uppgivenhet hon känner idag är så stark att den går att ta på. Den känslan hon förmedlar går inte att förstå om man inte själv får uppleva den situation hon befinner sig i. Det är inget jag unnar någon.

Man kan ju tycka att regeringen borde uppvisa någon form av förståelse för den situation många befinner sig i. Men inte. Under de senase veckorna har jag hört ansvarig minister uttala sig två gånger i radion. En gång om ungdomars situation och en gång om de som har fått förtidspension. Inte en gnutta av empati har förmedlats. Inte ett uns av förståelse för deras situation. Inte ett spår av vilja till lösning.

Vad gör hon, Cristina Husmark Pehrsson? Inte ett smack! Sök försörjningsstöd är hennes svar. Man skäms fast det egentligen borde vara Cristina Husmark Pehrsson och regeringen som borde skämas!

Tur då att det finns de som försöker göra saker bättre. I Norrköping har S,V och Mp presenterat en riktigt spännande satsning för att få främst ungdomar i jobb med en social investeringsfond, anställning av ett antal ungdomar, fördubbling av antalet praktikplatser för att nämna några saker. Det känns hur riktigt bra.